Psykiatriska mardrömmar

Fem gånger. FEM JÄVLA GÅNGER. inte okej. Jag fattar nu varför. Mardrömmar om att bli galen, galen på riktigt, psykoser avlöser våldtäkter och jag vaknar dränkt i panik-svett. Fem gånger har jag befunnit mig på gränsen och lagt in mig istället för att dö. Eller i ärlighetens namn så försökte jag dö två av gångerna innan jag la in mig. Mölndal, södra och östra Sahlgrenska, kanske borde jag skapa någon slags recensions webbsida av Göteborgs olika psykiatriska avdelningar. "Maten var god, men bristen på rökrum var ett definitivt minus". Nu vet jag i alla fall, ångesten och overklighetskänslorna har en etikett; post-traumatiskt stress-syndrom. PTSD for short. Någon borde ha tänkt på det innan... två våldtäkter, mobbning och allmänt traumatisk levnadstil i tio (mer?) år gör sånt med en.
Kul. Tack. Curtain, please!
Fast så enkelt är det aldrig. Jag står här, två månader efter utskrivning utan min kurator (som jag har haft i tre år men som blev flyttad till Öckerö för två veckor sedan) och utan min ordinarie läkare (som jag har haft i ett år, även hon befinner sig på Öckerö nu). Ny kurator? Nja, köerna är så långa och du ska ju ändå få behandling mot din PTSD, fått inte nu duvet köer....
Jag börjar tröttna på psyk-vården. Men var annars ska jag vända mig? Medicinera mig mer bara, så överlever jag. Piller piller!
Fast jag ät okej, egentligen. Det är bara jobbigt på natten. Flashbacks ångest rädd för att någon ska bryta sig in och våldta mig. Mardrömnarna hjälper inte direkt.
Dagarna är riktigt bra, faktiskt. Trivs. Är nyförlovad och har energi att städa och plugga. Vardag, vad jag älskar dig!
To be continued...